Vi går längst den långa, smala stigen i skogen. Under våra skor så känner man stenarna. Det gjorde ont, men man tänkte inte på det, inte då man var med dig. Trots att jag är rädd för att gå i skogen, så kände jag mig tryggare än aldrig förr. Vars man än kollade så såg man tallar och granar. Men jag visste att du aldrig skulle släppa mig. Vi såg inte ett enda hus på flera hundra meter. Det var bara du och jag. Jag kunde inte släppa min blick från dina is blåa ögon. Dom stora blåa ögonen, med dom finaste ögonfransarna och dom mörka stora ögonbrynen som verkligen framhävde det blåa i ögonen ännu mer. Jag ville bara smälta. trots att jag inte känt dig så länge så kändes det som du kunde nå fram till mig. Ditt kritvita leende, det var så himla fint. jag försökte göra allt för att få dig att le. Vi gick längst stigen i skogen. Vi fnittrade, jag var lycklig för första gången på väldigt länge. Du gjorde mig lycklig. Du tog min hand och höll den hårt och drog mig ännu längre i skogen. Dina fina fingrar mellan mina. Jag var säker på vad jag ville. Det fanns bara du i mina tankar. Vi stannar till och du kommer närmare mig, närmare än någonsin. Du ler och drar mig närmare dig, du tar dina armar runt min midja och håller mig hårt. Jag kände mig trygg i din famn. Du kramar mig som ingen annan någonsin kramat mig. Jag kände mig speciell. När du drar din kind ifrån min och kollar på mig med dina is blå ögon och kysser mig, det är då. Då jag faller mer och mer för dig. Jag faller handlöst.
Jag älskar dig Fabian, mer än någonting annat. Du gör mig så himla lycklig! ♥
